Hur jag upptäckte jazzen

19.09.2019

     Jag är uppvuxen i en musikerfamilj där alla mina syskon spelade ett klassiskt instrument. Våra föräldrar var inte yrkesmusiker, men vår pappa var en god amatörpianist som ung. Mina tre äldre bröder och jag spelade alla antingen fiol, cello eller/och piano.

   Själv lärde jag mig spela fiol i 4-årsåldern genom Suzuki-metoden. Den går ut på att man främst lär sig att spela på gehör genom att lyssna och härma, åtminstone till en början. Det är en internationellt etablerad metod som funkar mycket bra för barn, men efter en flytt slutade jag och började om med fiollektioner på annat håll. Fiolspelandet var liksom självklart och inget som jag heller reflekterade så mycket över. Utöver det satt jag vid pianot som 6-åring och började på gehör att ta ut melodier som jag hade hört på lekis. Musik och sång var redan tidigt en självklar del av mitt liv.

   På vinylspelaren gick de klassiska LP-skivorna varma i vårt hus, allt ifrån Bach och Mozart till Stravinskij och nutida Sven-Erik Bäck e t c. Däremellan spelades en och annan gospelplatta, sedan lite jazz och då särskilt de senare jazzgenrerna med fusion-experiment av Miles Davis och Weather Report, e t c. Det går knappast att nämna allt som spelades i vårt vardagsrum för jag visste inte om allt heller. Under tiden, i mitt tonårsrum en trappa upp, strömmade pop-/soulmusiken ut ur cd-spelarens högtalare. I skolan fick jag min beskärda del av operamusik eftersom vår musiklärare var operasångare och fixade in delar av klassen att delta i diverse föreställningar. Det verkar ju som breda influenser av musik från olika håll! Det var det såklart, men det dröjde dock ganska länge innan jag fick bredare erfarenheter av populärmusiken som de flesta "andra" vanligtvis lyssnade på. (Vilka nu de var, för det här var ju det som var vanligt för mig.)

   Hårdrock, punk och heavy metal kändes inte naturligt att plötsligt börja lyssna på. Ett par år senare kom jag bland annat över en cd med den kristna hårdrocksgruppen Stryper. Hm.., intressant! tänkte jag, men tröttnade ganska snart. Det var inte riktigt min stil, helt enkelt.

   Långt senare snubblade jag över bossanova-rytmerna i en brukspianobok, när jag som 20-årig fiolelev gick på Birka folkhögskolas musiklinje i Jämtland. Jag fastnade.. testade andra latinska rytmer och skaffade inspelningar på Tom Jobims sångskatt, bl a med Astrud & João Gilberto och saxofonisten Stan Getz. På sommarlovet blev det lite mer "häng" vid pianot för att reda ut ett och annat. Dels var det här med ackordspel delvis nytt och spännande eftersom jag mest hade spelat piano efter noter innan. Dessutom var det som en avkoppling från det ständiga fiolövandet med Flesch-skalor och Kreutzer-etyder. Och någonstans måste jag ha hört liknande rytmisk musik tidigare utan att veta vad det var, för det var ju inte helt obekant heller. Det kändes så mjukt, fritt och behagligt! Som en frisk fläkt från en annan värld!

   Här är jag nu med en röst som njuter av att sjunga både soul, latinjazz och jazz! Som sångpedagog är jag skolad till att kunna sjunga de flesta genrer, men jag har definitivt utvecklat en särskild förkärlek till jazzen och dess varianter.